Under ett rollarbete går man igenom en rad olika faser innan man till sist står där på scenen och ska vara "Färdig". Men man blir ju aldrig riktigt färdig. Rollen utvecklas hela tiden och varje gång man läser ett manus så hittar man nya ingångar och nya ideér.

Man går också igenom en massa faser av tankar och funderingar över sig själv, sin tillvaro och sin förmåga.
Om jag har tre lyckade uppträdanden och ett lite sämre så är det alltid det sistnämda jag lägger på minnet. Vad var det som gick fel? Hur kan jag ändra på det så att det blir bra? Har jag egentligen något på scenen att göra?

Även om jag oftast känner att jag hellre skulle vilja dö än att sluta med teatern så betyder inte det att varje repetition eller övning är underbar eller ens positiv. Jag kan ha en väldig ångest över saker som jag ska göra dagen efter och därför inte kunna sova ordentligt om ens alls. Ändå ska man göra sitt bästa för att dagen efter vara pigg, glad, effektiv och ha kontakt med sina känslor, substitutioner och annat.

Jag har tvingat mig själv till att göra en teknikövning den här veckan. Jag ska göra den fast än hela min kropp och mitt väsen skriker "NEJ!!!". Jag stressar alltid upp mig. Oftast visar sig min oro vara obefogad och allt går fint. Men trots detta så är jag ändå precis lika orolig gången efter och gången efter det och så vidare...

Imorgon ska Baron Adrian göra entré. Jag har ingen som helst aning om hur det kommer att gå. Jag vet bara att min tillfälliga mundering kliar nått fasansfullt och är extremt jobbig att ha på sig. Men vad gör man inte för konsten?...

Det här blev ett litet mer personligt inlägg än dom flesta andra här men ibland behöver man bara få ur sig saker.


P.S
För er som tycker att ni har mycket anteckningar i era manus. Såhär kan en sida i Börje Ahlsteds manus se ut

Godnatt
//J.S